Blogg

Sund barn- och ungdomsidrott

Det skrivs och pratas mycket nu i media kring sund barn- och ungdomsidrott.
T.ex. började SVT-sport förra veckan med en serie kring föräldrahets. Ni kan se inslagen här: https://www.svt.se/sport/foraldrahets/
SVT har skickat ut en enkät till ledare för barn och ungdomar som idrottar.
Här uppges bl.a. att var sjätte ledare funderat på att sluta pga föräldrar som beter sig dåligt i idrottssammanhang. Vart femte idrottande barn och ungdom upplever negativ press från sina föräldrar. Skrämmande siffror!!!

Försök att lösa den här ekvationen:
* Ett av fem barn som idrottar känner negativ föräldrapress
* Nästan varannan förälder har sett andra föräldrar pressa sina barn för hårt
* Nästan inga föräldrar tycker de själva pressar sina barn

Det går inte riktigt ihop, eller? Många föräldrar säger sig ha sett andra föräldrar pressa sina barn för hårt, MEN nästa inga föräldrar tycker att man gör det.
Kan det vara något som kan kallas omedvetet? Är vi medvetna om hur vi är när vi tittar på våra barns idrottande?
Nja, det är nog inte alltid att vi är det. Här är två berättelser om två personer som inte var medvetna om sitt beteende vid matcher.
Den ena utspelar sig på en idrottsplats där barn spelar fotboll.
En av föräldrarna tycker att en annan förälder, som är en vän, skriker lite väl mycket på matcherna. ”Nä, det gör jag väl inte”.
Samma sak händer nästa match, men fortfarande tycker föräldern inte att det är så ”farligt”.
Föräldern som sagt ifrån, bestämde sig en match för att filma uppträdandet. När föräldern fick se detta, så trodde personen knappt sina ögon eller öron:)

Den andra berättelsen handlar om Åge Hareide som var på besök hos Skavlan på tv. Under den här tiden var Åge en framgångsrik tränare för Malmö FF.
Åge berättar att han anser sig vara en mycket lugnare tränare nu, än han var för några år sedan. Det hade utvecklats med åren.
Naturligtvis hade Åge filmats under de senaste matcherna, och detta vevades upp i tv. Vi kan väl nöja oss med att säga att Åge var inte medveten om hur han betedde sig under matcherna:)

Vi alla vill våra barn väl. Vi vill engagera oss i det som våra barn gör. Vi gör det i skolan och vi gör det på deras fritidsintresse.
Engagemanget kan kanske ibland gå över till ett litet för stort engagemang.
Vad händer om vi tänker på vad vi säger till barnen under deras idrottsutövande?
Så här säger ett barn: ”Det blir svårt och rörigt om du pratar med mig under matchen”.
Jag var på en flickmatch, F10, för två år sedan. En av tjejerna fick bollen en bit in på motståndarnas planhalva. Då hörs följande, nästan samtidigt:
”Passa” ”Skjut” ”Dribbla”. Tre direktiv på samma gång! Om hon hörde direktiven vet jag inte, men om hon gjorde det, så måste det blivit väldigt rörigt. Lägg gärna till att hon själv kanske hade en idé om vad hon tänkte göra:)

Det sägs (ibland skriks) saker under själva idrottande från oss vuxna til barnen, men hur är vi utanför anläggningen när vi pratar med barnen kring deras idrottande?
Vad säger vi i bilen på väg till och från idrottsanläggningen? Därhemma? Vad ställer vi för frågor?
Den här filmen är värd att titta på och reflektera över: https://www.facebook.com/stockholmsidrotten/videos/1306665562721306/

Det är bra att problemet tas upp och diskuteras. Viktigt att hålla debatten levande, så att vi fortsätter prata kring detta.
Vill föreningarna ha hjälp och stöd kring dessa frågorna, så ta gärna kontakt med Skåneidrotten eller era specialförbund. Det finns en hel del att välja ibland utbildningar kring detta.

Skåneidrotten tillsammans med Skånes Fotbollförbund, Skånes Handbollförbund och Skånes Innebandyförbund har tagit ett material som ledare kan använda vid föräldramöten, se gärna på denna film för info: Samverkan i Skåne

Vi ska i sammanhanget inte glömma att det absolut största antalet föräldrar till idrottande barn och ungdomar gör en fantastisk insats. Lätt att det ”drunknar” när vi för de här diskussionerna.

Vi hörs och ses därute